En nystart.

136 dagar har gått.
Det är ganska mycket. Jag har aldrig haft så mycket tid som jag har nu och ändå har jag slackat efter. Ni gamla trogna läsare vet precis vad jag pratar om. Hoppas jag i alla fall. Finns ni ens kvar ni gamla trogna läsare? Eller har ni helt gett upp hoppet om liv på den här bloggen?

Som ni nyanlända tittare kanske inte förstår så handlar ovanstående rader om mitt bloggmisshandlande. Varför ha en blogg om man inte skriver något vettigt i den?

136dagar. De är 38 dagar fler än de dagar jag ska spendera i Sydamerika och Västindien. För 136dagar hade jag inte en tanke på att jag snart skulle ut och fara, jag hade heller inte en tanke på att frosta av frysen. ;)
Men nu är det i alla fall snart dags att sätta sig i flygplansstolen, dra åt bältet lite extra hårt (bara för att de känns mer säkert att lida och sitta fasttryckt mot stolen än när det ligger som ett slappt snöre runt midjan), fälla upp brickor och säten och trycka in en fyra fem tuggummin i käften. Ja, jag vet jag är liknelsernas och metaforernas mästare, och ni förstår självklart vad det är jag egentligen försöker uttrycka. Men för er som inte fattar det får jag väll säga det rätt ut. Nu är det fan snart dags!

Jag har resfeber. Hugo ska bo i mitt rum, därför borde jag städa. Har jag gjort det? Nej, de är ju så mycket roligare att bara sitta och stirra in i väggen. Jag ska vara borta i 12 veckor, jag borde tvätta och packa. Har jag gjort det? Nej, de är ju så mycket roligare att sätta sig på golvet och nynna med till gamla Roxettelåtar. Jag ska fira min mammas 50års dag på tisdag. Har jag fixat klart med presenten? Nej, de är ju så mycket roligare att... Nej vänta, den är faktiskt nästan klar. Jag lastade ju över det på min älskade Torsten i år. Hon är allt min klippa i stormen.

Jag och Torsten var på IKEA idag. Rätt otippat måste jag säga, men förållandevis mysigt. Vi har våra stunder och ett tag ville jag bara trycka upp henne mot en billybokhylla och skrika lite på henne. Andra stunder ville jag trycka ner henne i en soffa (gärna av märket Ektorp) och förklara hur mycket jag älskar henne. Fan, jag har aldrig vart utan henne 3månader. Jag får nästan tårar i ögonen när jag tänker på det. Säg att du älskar mig!

Det finns ett ord som kan förklara våran nyårsafton. Obeskrivlig.
Därför tänker jag inte ge mig in i en längre diskussion om hur jag hade det och vad jag gjorde. De som var med mig vet vad jag gjorde och har dom också en del minnesluckor så lämnar vi de förflutna åt slumpen.

Just de, de fanns en tid då jag använde mig av dagens bästa/sämsta/konstigaste/underbvaraste etc. Det gör min syrra nu i sin blogg och jag vill ju vara som henne så jag tar upp det igen.

Dagens mest irriterande: Människor på IKEA. Jag förstår inte hela grejen med att vara bitter när man får åka och shoppa. Sluta gnäll, rätta in er i leden och kör för fan inte på mig emd kundvagnarna.

Dagens bästa: Kisspaus. Har ni någon gång suttit på en fullproppad buss, försökt hålla blåsan i trim och samtidigt vart tvungen att klämma fast en glasram mellan benen och samtidigt varit så kissnödiga att ni helst skulle vilja öppna ofentliga toaletter på alla SL bussar? I så fall vet ni även hur bra jag mådde när bussen stannade i Hökarängen och jag kunde springa in på brandstationen och kasta mig in på toaletten. Bästa svängen, Hökarängen!

Dagens bevis på att fördommar kan stämma: Hårgelé, Mousse och vax. Well, de kanske inte låter som en upptäck, men nu är det så här. Killing-gänget har inte fel. Inne på brandmännens toalett stod diverse hårprodukter, men de fanns knappt tvål till händerna. Busted! Brandmän är fåfänga, och vem vet. Det kanske är ett lager wella hårgelé som gömmer sig där under hjälmen.


You're the one that I want. You're the one that I need. You're everything I've ever dreamed of. So please lover, wait for me. This is worth it.